“Hej, jag heter therese och ringer från Radiotjänst.
Du finns inte registrerad på din nya adress. Bor du tillsammans med någon som betalar TV-licens eller har du glömt att betala TV-licens?”
“Nej, jag har valt bort TV och tittar på nätet istället.”
“Ok, du får du höra av dig om det blir aktuellt.”
“Javisst*. Tack, hej.”
(*Nej Radiotjänst, jag äger en dator och kommer inte betala skatt någonsin för en apparat som bara är en radio med bild…)
Är TV-licens för Public Service helt förlegad? Jag tror det. Enligt lagen kan TV-licens även omfatta Internetanslutna enheter som en dator och sufplatta/mobiltelefon med WiFi eller 3G, men används inte på det sättet idag.
Public Service-kanalerna borde vara den sista utposten i reklam-träsket helt fristående från politiker och marknadskrafter. Men hur står det till egentligen? Reklam visas öppet i sportsändningar och sponsrade produkter finns i nöjesprogram.
Signalerna som reklam i Public Service ger är samma som den explosion av reklam i resten av det offentliga utrymmet, på tågstationer, publika reklampelare, hållplatser, i lokaltrafiken mm. Nämligen att det finns en lukrativ marknad där vanliga människor lätt påverkas att konsumera.
Medborgarens skydd från marknaden har monterats ner under lång tid och används flitigt inte minst av statliga Svenska Spel med slogan “spela lagom”. Ironiskt ord, detta “lagom”. Maktskiftet från Socialdemokraterna till Alliansen var kanske “lagom” enkelt när röda mattan var överklistrad med annonser och aktie-PPM accepterats av Svenska folkhemmet.
